Friidrottens främsta män

Nedanstående text kommer från boken "Friidrottens främsta män" av Jonas Hedman

I boken ”Friidrottens främsta män” (TextoGraf Förlag, 2007) av Jonas Hedman är Mattias Sunneborn rankad som Sveriges främste längdhoppare genom tiderna och porträtterad på följande sätt:
Mattias Sunneborn
– förste svensk över åtta meter – Imorgon ska jag sätta svenskt rekord och slå världsrekordhållaren.
Orden uttalades på gotländska och kom från Mattias Sunneborn. Året var 1996 och det var presskonferens inför MAI-galan i Malmö. Bredvid satt 8,95-mannen Mike Powell. Dagen efter förbättrade Mattias det 30 år gamla nordiska rekordet till 8,21 och slog världsrekordhållaren med fem centimeter.
Att sätta upp mål var någonting Mattias började med redan som barn. Det var allt från hur långt han skulle hoppa till att förutse vilken placering det skulle bli. Ofta gick han ut och berättade det i media dagarna före en viktig tävling. Det fungerade som tändvätska och motivationsfaktor.

– Jag måste verkligen tro på att jag ska uppnå min målsättning. Om jag inte klarar av det i huvudet så kan jag ju inte göra det i verkligheten, förklarar han.
Många upplevde längdhopparen Mattias Sunneborn som kaxig och uttalandena blev något av hans adelsmärke. Frispråkigheten peppade honom och var en starkt bidragande orsak till att han nådde världseliten. Med rötterna i Fårösund > Mattias växte upp i det lilla samhället Fårösund på norra Gotland som den yngste i en syskonskara på fyra. Pappan var rektor och mamman lärare. I ungdomsåren sysslade Mattias med en rad olika idrotter. Bland annat fotboll, handboll, pingis och luftgevär.
En höstdag när han var tio år och inte hade något att göra så cyklade han och en kompis till sporthallen inne på KA3:s regementsområde. Där höll IK Graip på med friidrottsträning. Höjd stod på programmet och Mattias hoppade högre än alla andra även om tekniken var avig. Sedan blev det längdhopp på tjockmatta. När han gjort sitt första hopp gick han fram till tränaren och frågade:

– Hur långt är det svenska rekordet?
– 7,94.
– Då ska jag bli förste svensk över åtta meter.

Tränaren var Bertil Smitterberg som kom att bli Mattias tränare i sex år. I början handlade det om träning en gång i veckan och då var det allt från innebandy till stafetter. Första året tog han 1,18 i höjd. Att det var höjd och längd som gällde stod klart tidigt men han tillhörde inte de bästa i landet.

Lyftet kom som 15-åring då Mattias blev sexa på ungdoms-SM i Skövde i både höjd och längd. Detta trots att hans pappa Gunnar gått bort en vecka tidigare. Efter USM flyttade Mattias till Växjö och friidrottsgymnasiet där han fick Cai Bolö som tränare.

– Jag var aldrig någon stjärna i skolan. På gymnasiet läste jag Social linje men träningen gick hela tiden i första hand. Det var när jag kom till Växjö som jag bestämde mig för att satsa allt på längd.

Mattias tydliggjorde också sin målsättning genom att skriva ner följande: Innan jag fyller 25 ska jag bli förste svensk över åtta meter.
Han tredubblade träningen och åkte ibland hem från skolan mitt på dagen för att vila och ladda inför kvällspasset. För att testa sina gränser och se vad han vågade provade han också en del udda saker. Som den gången då han med Iron Maiden dunkande i hörlurarna gick ut i skogen mitt i becksvarta natten för att försöka stävja rädslan för det okända.
Träningen genomfördes på Värendsvallen sommartid och i dess innandömen höst, vinter och vår. Snabbhet och koordination prioriterades. Förmiddagspasset kunde innehålla till exempel häckhopp och kulkast för att väcka kroppen. På kvällen var det 100 procent som gällde: hopp, styrka och intervaller med högsta intensitet.
Mattias nedprioritering av skolan resulterade i att han fick en egen hjälplärare, Thomas Klüft, vars ena brorsdotter då var tre år gammal och lystrade till namnet Carolina.

Trots hjälpläraren gick inte skolarbetet bra. När klasskamraterna tog studenten våren 1989 så gjorde de det utan Mattias. Närvaron på lektionerna var för låg och studieinsatsen otillräcklig.
Idrottsligt gick det bättre. Åren 1986–1988 förbättrade han sig med i stort sett en halvmeter om året. Som 16-åring debuterade Mattias i ungdomslandslaget med att bli trea i längd mot Finland på Stockholms Stadion. Året efter tog han sin första landskampsseger, också det mot Finland. 1989 debuterade han, ännu inte 19 år fyllda, i seniorlandslaget. Det var mot Ungern i Miskolc och han blev fyra på 7,47.
Samma år blev Mattias åtta på junior-EM i jugoslaviska Varazdin. Prestationen kom dock helt i skymundan av Peter Oldin som vann tävlingen på 7,92 – bara två centimeter från Ulf Jarfelts svenska rekord. Till Malmö och Leif Dahlberg 1990 > Efter att ha jobbat som vaktmästare på Värendsvallen i Växjö ett drygt år så värvades Mattias hösten 1990 till Malmö och MAI. I tränaren Leif Dahlbergs hoppgrupp fick han träningskompisar som Germund Johansson, Matias Ghansah, Lars Olsson, Tord Henriksson och Håkan Johansson.
 

– Det blev tävling på nästan varje pass vilket passade mig bra.

Allt fungerade förträffligt och den höga intensiteten gjorde att gruppens resultat kontinuerligt förbättrades. I mars 1991 tog Tord Henriksson brons i tresteg på inomhus-VM i Sevilla. Ett mästerskap som Mattias inte lyckades kvalificera sig för.
I en tävling i Nyköping i mitten av juni hoppade han 7,92 i ett medvindshopp och nu låg allt fokus på åtta meter. Resultatet gjorde att han fick representera Sverige i Europacupen. På plats i Barcelona kom Leif Dahlberg fram:

– Det har blivit svenskt rekord i längd.
– Hur långt hoppade hon?, frågade Mattias och syftade på Erica Johansson som satt flera rekord de senaste åren.
– Det var en han som satte rekord.
– Va!

Samma dag hade Matias Ghansah och Germund Johansson tävlat i Belfast och den 16-årige Ghansah hade förbättrat det svenska rekordet med en centimeter till 7,95. Mattias var chockad och blev femma på 7,70.
Den kommande månaden undvek de tre varandra på tävling. Mattias mötte inte Germund en enda gång. Den nye rekordhållaren tävlade han mot vid ett tillfälle och vann klart. Åttametershoppet i Helsingborg 1991 > Två dagar före SM i Helsingborg förbättrade Germund sitt personliga rekord till 7,84. Skånetidningarna skrev om de tre längdhopparna flera gånger i veckan och intresset var verkligen på topp. Mattias tänkte inte alls på det svenska rekordet utan hade bara åtta meter i huvudet.
I SM-kvalet på Hedens IP misslyckades Matias Ghansah och blev utslagen. Finalen gick dagen efter i längdgropen framför huvudläktaren mitt på upploppet. Som så många gånger förr på Heden så blåste det över rekordtillåtna 2,0 m/s. Germund inledde med 7,80 och Mattias med 7,60. Germund fortsatte sedan med ytterligare två medvindshopp på 7,80 och hade efter halva tävlingen de tre längsta hoppen.
I fjärde trampade han över medan Mattias satte personligt rekord med 7,83 (godkänd vind) och avancerade till sjätte plats på den svenska alla-tiders-bästa-listan.

Intresset vid längdgropen var stort och när Germund i femte nådde 7,98 – nytt svenskt rekord – i 2,0 sekundmeters medvind rusade en mängd fotografer fram till honom. Mattias följde upp med personligt rekord igen, 7,89.
I sista omgången hoppade Germund 7,96 och nu var det bara Mattias kvar som kunde hota.

– Jag hade gåshud och hög hjärtklappning. På bortre långsidan började publiken ropa ”Sunne åtta, Sunne åtta” och det spred sig hela vägen till huvudläktaren.

Mattias gick ut på ansatsbanan och försökte få ner pulsen. Publiken började taktfast applådera. Först långsamt och sedan allt snabbare.

– Jag hade legat lite nära främre kanten på plankan i de föregående hoppen och eftersom jag var så taggad så flyttade jag bak ansatsen två fot. Nu var jag tvungen att chansa. Ghansah hade hoppat 7,95 en månad tidigare och på detta nu Germunds 7,98. ”Nu ska det ske!”, tänkte jag, kontrollerade ansatsmärkena och fäste blicken på en punkt bortom gropen.

Germund satt på en stol med en handduk över huvudet och tänkte: ”Han får inte träffa plankan, han får inte träffa plankan”.

– Accelerationen stämde bra, perfekt plankträff och för första och enda gången under karriären så flög jag. Jag kände verkligen att tiden i luften var längre än vanligt. Så fort jag landat så vände jag mig om och såg på längdskalan att det var åtta meter med marginal. Vilken känsla!

Hoppet mättes till 8,16 men medvinden var 3,3 m/s vilket innebar att det inte kunde godkännas som svenskt rekord. Det fick istället Germund med sina 7,98.
Men en målsättning var uppfylld – förste svensk över åtta meter! Efteråt blev det tumult. Mattias blev intervjuad av Radiosporten men var som i ett rus.
Några dagar senare blev han uttagen till sitt första mästerskap – VM i Tokyo – där han dock åkte ut i kvalet. Ätandes M&M på läktaren bevittnade han dagen efter historiens mäktigaste längdtävling. Trots 8,91 och fyra hopp på 8,83 eller bättre fick Carl Lewis tio år och 65 tävlingar långa segersvit ett slut. Landsmannen Mike Powell vann på 8,95 och förbättrade Bob Beamons 23 år gamla världsrekord med fem centimeter!

Fem år senare skulle Mattias komma att möte de två legenderna i OS-finalen i Atlanta. Mycket hoppstyrka i Malmö > 8,16-hoppet i Helsingborg innebar att Mattias hoppade 24 centimeter längre än han någonsin gjort tidigare. Den stora resultatförbättringen och den psykiska lättnaden över att ha uppnått ett sedan länge uppsatt mål gjorde att det blev mentalt tyngre de påföljande två åren.
Träningen fungerade bra. Mattias hoppade 8,05 inomhus vintern 1992 men under sommaren lyckades han inte kvalificera sig till OS i Barcelona. 1993 satte han två svenska rekord – 7,99 och 8,05 – och var med i sitt andra VM.
Mattias tränade för Leif Dahlberg i fem år. Efter att ha kört ganska långa pass under tiden i Växjö så blev de kortare under Leifs ledning med mer fokus på hoppstyrka. Antalet hoppserier och variationer på övningarna ökade till en nivå då Mattias balanserade på gränsen till vad kroppen tålde. Genom hela karriären fokuserade han på fysiken – att bli starkare och snabbare – snarare än tekniken.
En träningsvecka kunde innehålla 3–4 dagar med dubbla pass, en vilodag och resten enkelpass. Passen varade kring en timme, inklusive uppvärmning, och innehöll lite av allt. Till exempel två styrkeövningar, två hoppövningar, snabbhet (till exempel flygande 30) och som avslutning en intervall – ett maxlopp på 120- eller 150 m.

För en längdhoppare är det viktigt att orka springa sex ansatslöpningar i jämn, hög fart eftersom det är vad en längdtävling handlar om. Därför kör många en hel del sprintträning. Mattias kunde till exempel köra 3x150 m med åtta minuters vila på 15,2–15,3.
Det finns flera exempel på längdhoppare som gjort bra resultat på 200 m. Mattias är inget undantag. Han har bland annat fyra SM-silver på 200 m utomhus och ett personligt rekord på 21,03. Bara tretton svenskar har någonsin sprungit fortare.
Hoppstyrka, snabbhet och styrketräning är viktiga parametrar för att bli en bra längdhoppare och det var något som Mattias tränade mycket. Speciellt hoppstyrka. Med en kroppsvikt på 85 kg och en anloppshastighet på 40 km i timmen så var trycket på upphoppsbenet närmare ett ton i uthoppsögonblicket.
– Jag gjorde avstampet med höger fot och använde huvudsakligen hängstilen men testade även springstilen. 1992 läste jag om Mike Powells ansats i tidningen friidrott och kopierade den rakt av. Den inleddes med fyra gångsteg följt av arton löpsteg – sex accelerationssteg, sex flytsteg och till sist sex steg med attacklöpning. Totalt var ansatsen 42 meter.
Det handlar om att springa ansatsen avslappnad och upprätt och trycka max de sista stegen. Det näst sista är längre och det sista kortare. Det gäller sedan att sätta i foten rakt under kroppen så långt fram som möjligt på den 20 cm breda plankan och rulla över den för att få med sig farten ut i luften. Väl där går det inte att påverka hoppet och sedan gäller det bara att få fram benen så bra som möjligt.

På träning har Mattias som bäst hoppat 8,02 (i medvind 1997). Med vänstern har han gjort 7,50 (1990) och i stående längd 3,33 vid fem tillfällen, första gången 1996. Andra träningspers är 14,8 på 150 m (1996) med tidtagning från första fot och 2,79 på flygande 30 m (1995). I bänkpress är perset 140 kg vilket han presterade efter längdkarriären (2004). 1995–1996 – de bästa åren > När Mattias inledde höstträningen 1994 var det början på en mycket händelserik tvåårsperiod. Kompisen Nebez Kurban hade flyttat från Sundsvall till Malmö för att också hårdsatsa på längd. Höstträningen började med att Mattias ringde på klockan sju på morgonen och väckte Nebez varefter de i regn och motvind cyklade de tre milen ner till Trelleborg – på E4:an.
– Syftet var att testa gränserna och göra något nytt och oväntat. Men det där var väl kanske inget av de bättre exemplen, säger Mattias.
Bilar tutade och på radion varnades bilisterna för två vettvillingar på cykel på motorvägen. Det slutade med att de stoppades av polisen och sedan cyklade fel på småvägarna när de skulle tillbaka. Men träningen var igång och den fungerade bra hela hösten.
– I december var vi på träningsläger i Stockholm. En kväll var vi på Birgers Bar och vid halvfemtiden på morgonen träffade jag Anna, min blivande fru!

Hela inomhussäsongen var som ett kärleksrus. I Göteborg i början av februari slog Mattias till med 8,14 och svenskt inomhusrekord. På inomhus-SM hemma i Malmö två veckor senare presterade han serien 8,11, 8,02, ogiltigt, 8,12, 8,02. Världsklass!
Sista hoppet avstod han för att springa 200 m-försök. Dagen efter noterade han 21,05 från bana tre och slog färske svenske rekordhållaren Niklas Eriksson som sprang på den fördelaktigare fjärdebanan.
Målet inför inomhus-VM i Barcelona var att sätta svenskt rekord vilket sannolikt skulle innebära medalj. Det var Mattias så säker på att klara att han redan på Arlanda köpte champagne.
– Formen var fantastiskt bra. Kvällen före finalen kom Anna ner och vi gick på museum.
Mattias inledde med 8,00 och ledning närmast före Ivan Pedroso. I andra fick kubanen på personliga rekordet 8,51. Efter ogiltigt i fjärde hoppet var Mattias nere på fjärde plats då han trots en rytmstörning i slutet av ansatsen fick på 8,20 – nytt svenskt inomhusrekord. Han avslutade sedan med 8,15 och VM-silvret var hans!
– Jag kände att det var ett bra hopp, men framförallt förstod jag av publikens reaktioner att det var långt. Jag fick en verklig adrenalinkick och förstod att det handlade om medalj. Men min största styrka var att efter fem minuter vara hur sugen som helst på att hoppa igen. Stressfrakturen i Irvine > Efter VM-framgången följde två veckors vila innan Mattias åkte på träningsläger till Irvine i Kalifornien med Leif Dahlbergs grupp. Vid ett tillfälle gjorde han nedhopp från en meterhög cementtrappa i flera serier. Efteråt sa han till Dahlberg: ”Håller jag för det här så blir det 8,50 i sommar”.
– I hoppserien efter fick jag ont nedanför höger knä.
Mattias åkte hem till Sverige och gjorde en magnetröntgen där de konstaterade en stressfraktur i skenbenet. Efter sex veckors vila var sprickan fortfarande inte läkt. En period som bland annat innehöll ett i media uppmärksammat krogbråk framprovocerat av en okänd person. Mattias körde styrketräning och kom i juni igång med snabbhetsträningen men benet var fortfarande inte helt bra.
VM i Göteborg närmade sig och han hade inte gjort en enda utomhustävling. I början på juli var han nere på Hästhagens IP i Malmö med Anna och gjorde två hopp med full ansats kring 7,85. När han skulle göra det tredje och sista så vek sig benet.
Trots det så bestämde han sig för att åka upp till Stockholm och SM på Sollentunavallen. Tävlingsorutinen gjorde att han kom fel i ansatsen i första kvalhoppet, trippade och sedan landade på raka ben. Ändå blev det så långt som 7,95 …
Dagen efter vann han finalen på 7,98 i motvind. Det blev ytterligare en tävling innan VM men sedan blev benet sämre. På uppvärmningen före VM-kvalet kunde han inte ens göra ett enbenshopp, benet vek sig.
– Det kändes som att gå ut till sin egen begravning inför de fullsatta läktarna på Ullevi.
Mattias åstadkom 7,67 vilket inte räckte alls.
Några veckor senare förklarade en läkare på Malmö Allmänna Sjukhus att benet kanske aldrig skulle bli riktigt bra. Ett deprimerande besked som skulle kunna knäcka vem som helst. Inte blev det bättre av att Mattias vid ett tillfälle körde bil onykter. En tipsare ringde TV och Mattias blev stoppad av polisen mitt framför en TV-kamera.
I december provade han stötvågsbehandling. Han sövdes och fick 2000 elektriska stötar i benet så att sprickan blev större. På så sätt skulle kroppen förstå att det var en skada och påbörja läkningen. Och det fungerade!
– Jag hade kunnat träna styrka och snabbhet under hösten och så fort jag fått beskedet så gjorde jag upp en tvåmånadersplan. Målet var inomhus-EM i Globen.
I samma veva flyttade Mattias ihop med Anna i Midsommarkransen i Stockholm. Efter en vecka slängde han kryckorna och började rehabiliteringsträningen. De första veckorna gick han två timmar till T-centralen varje dag följt av wet west-löpning i bassäng på eftermiddagen för att inte belasta benet.
Eftersom han var ny i stan så tog han kontakt med tränaren Lech Nikitin i Spårvägen som hjälpte honom under februari då han kom igång med hoppstyrkeövningar i Solnahallen. Framstegen gick dock långsamt och någon EM-biljett till Globen var inte aktuell utan ett kvalificerande resultat.
Fredagen den 2 mars tog Mattias nattåget till Malmö och öppna danska mästerskapen. Han vann på 7,91 och var klar för inomhus-EM. På tåget hem svullnade foten upp. Trots det var han så säker på en framgång i Globen veckan efter att han skickade ut inbjudningskort till vänner och bekanta och bjöd in till fest kvällen efter finalen.
Påföljande fredag var han på plats i Globen och kvaltävlingen. Med 7,94 i första säkrade han direkt en plats i finalen som gick samma kväll.
– Efteråt tog jag tunnelbanan hem till ”Kransen” och åt och vilade. På kvällen unnade jag mig taxi. Chauffören spelade turkisk musik och jag bad honom byta kanal. Det blev låten ”Fly Me” och det tog jag som ett gott tecken.
Mattias inledde finalen med 7,95 och ledning efter första omgången. Sedan följde 7,84 och 7,90 men då var han bara fyra. Men så i fjärde fick han på en närmast perfekt plankträff – bara centimetern kvar – och landade på 8,06. Ett ledarhopp!
Han avstod det femte och lyckades inte öka i sista. Fyra hoppare återstod och det blev en nervös väntan. När Mattias med egna ögon kontrollerat Aleksandr Glovatskijs sista hopp och konstaterat att det inte var längre så sträckte han båda armarna i luften. Europamästare! Sveriges tredje genom tiderna inomhus.
På kvällen blev det stor fest och dagen efter prisutdelning och ”Du gamla du fria”.
– Min bror Magnus satt på läktaren med en svensk flagga som det stod Fårösund på. Det var enda gången han såg mig hoppa i stora sammanhang.
Efter uppbrottet från Malmö hade Mattias lämnat MAI och tillfälligt skrivit på för sin moderklubb KA3 IF. Det var ett godländskt EM-guld i dubbel bemärkelse. Svenskt rekord och OS-finalist 1996 > Våren 1996 skrev Mattias på för IFK Lidingö och hade Lennart Nilsson som tränare. Träningen fungerade bra hela våren men privat blev det ett omtumlande år eftersom tre närstående personer gick bort. Några dagar före MAI-galan i Malmö den 27 juni dog Mattias mamma Birgitta oväntat och ungefär samtidigt fick han och Anna veta att de väntade barn.
– Det var mycket känslor som kom fram då. Jag var ledsen, arg och besviken men fokuserade på det som jag visste att jag kunde – hoppa längd.
På presskonferensen dagen före MAI-galan förklarade Mattias att han skulle sätta svenskt rekord och slå världsrekordhållaren Mike Powell. Det var också precis vad som hände.
I utmärkta yttre förhållanden – sol, lagom medvind och inspirerad av Powell – presterade Mattias serien ogiltigt, 7,84, 7,85, 7,99, 8,21 och avstod sedan sista hoppet. Svenskt rekord med 15 centimeter och medvinden mättes till 1,3 m/s. I glädjeruset kastade han upp både solglasögon och tävlingslinne till publiken på läktaren! Powell blev tvåa på 8,16.
Kort därefter dog kompisen Lars Olsson i cancer och ytterligare två månader senare även Mattias manager Janne ”Blomman” Blomkvist.
Mattias var ett finalhopp inför OS i Atlanta i början av augusti. Före avresan hoppade han 8,20 med upphöjd planka på Lidingövallen. Förberedelserna gick utmärkt också på förlägret i USA. Bland annat sprang han jämnt med 200 m-löparen Torbjörn Eriksson på 150 m och noterade personligt rekord med 14,8.
Kvalet höll dock på att sluta illa. Mattias fick på 8,02 i första hoppet – bara tre centimeter från kvalgränsen. Det hade räckt till final i alla tidigare OS och VM och det visste han.
Även om han var nära kvalgränsen så hade han inte klarat den och var därmed inte garanterad en plats i finalen. Ändå gjorde han Mike Powell, som hoppat 8,20, sällskap ut från arenan efter första omgången …
– Jag ville äta och vila för att komma så bra förberedd som möjligt till finalen. Men det blev onödigt spännande.
I restaurangen i olympiabyn fanns flera TV-apparater och man kunde välja vilken gren man ville titta på. När Mattias knäppte på längdkvalet låg han på elfte plats. De tolv bästa skulle gå vidare. Det blev en nervös väntan sedan han till slut kommit med till finalen som nummer elva av tretton hoppare. Åtta meter jämnt krävdes.
I finalen stämde inte ansatsen optimalt och Mattias var aldrig uppe riktigt med foten på plankan. Det berodde bland annat på missförstånd i coachningen.
– Efter varje hopp gick jag tillbaka och ställde foten på plankan och väntade på att jag skulle få en indikation på hur långt in på plankan jag var. Men istället för att den svenske ledaren visade lite framåt eller bakåt så fick jag bara tummen upp.
Mattias inledde med 7,89, 7,97 och 8,06 och låg då åtta. Då vändes hoppordningen enligt de nya reglerna. Han fick göra två hopp i rad vilket han inte var förberedd på. Trots det så åstadkom han 8,04. Efter 8,03 i femte fick han sedan på en riktig träff i sista:
– Det hoppet var längre än 8,21. Jag hoppade upp bakom plankan men råkade på något märkligt sätt få ner armbågen bakom mig. Hoppet mättes till 7,75.
Mattias blev åtta i OS-finalen. Carl Lewis vann på 8,50 och tog sitt fjärde raka OS-guld i längd och det nionde totalt. Direkt efter finalens slut var han framme och kramade om sin tränare. Därefter sträckte Mattias fram handen och gratulerade tidernas bäste längdhoppare.
1997 var Mattias med på VM både inne och ute men lyckades inte ta sig vidare från kvalet. Vid DN Games i Globen presterade han ett år efter EM-guldet på samma plats serien 7,99, 7,99, 8,19, 8,12, 8,05 och 8,19. Men det blev han tvåa bakom Ivan Pedroso som vann på 8,22.
På SM i Sundsvall vann Mattias sitt sjunde raka SM-guld sedan han i sista omgången fått på 8,18 i en medvind av 3,4 m/s. Segermarginalen blev exakt en halvmeter. Den tredje största i SM-historien.
1998 bröt Peter Häggström SM-sviten när mästerskapet genomfördes på Stockholms Stadion. Strax efter blev Mattias EM-femma på 8,01 i Budapest.
Det blev en andra OS-start 2000 innan han i Edmonton-VM 2001 gjorde sin sjuttonde och sista mästerskapsstart, precis tio år efter VM-debuten. Sista tävlingen > Efter OS i Sydney 2000 minskade motivationen att träna och Mattias ägnade mer och mer tid åt familjen. Karriärslutet kom ändå att dröja ytterligare två år. Sitt sista framträdande som längdhoppare gjorde Mattias som 31-åring vid SM i Gävle 2002. Några dagar tidigare hade han gått ut med ett pressmeddelande där han förklarade att detta var sista tävlingen.
– Samma dag som finalen gick så stod det i tidningarna att det var min sista tävling. Det var sista chansen för de övriga finalisterna att slå mig och på så vis blev det en extra bra tävling.
Efter ett ofokuserat kval, där han faktiskt var nära att åka ut, blev det en helt annan tändning i finalen dagen efter. Med 7,79 i tredje omgången vann Mattias med 18 centimeter över de tre föregående årens vinnare Peter Häggström och tog sitt nionde SM-guld. Med det är han den meste SM-vinnaren genom tiderna i längd där han också har fyra silver. Att visa sig själv och andra > Mycket av Mattias drivkraft som längdhoppare var att visa sig själv och att visa andra. Han var osvensk i sitt sätt genom att sätta upp mål och ofta gå ut offentligt med dem. Men det var så han motiverade sig till att prestera sitt bästa.
Vid sidan av längd så tävlade han en hel del i andra grenar, framför allt långsprint, där det blev flera SM-medaljer på 200 m. Han har också noterat 46,3 flygande i stafett 4x400 m och hoppat 2,10 i höjd.
Mattias och Anna bor på Lidingö och har två barn – Beata, född 1997, och Klara, född 1999. Till vardags jobbar Mattias som föreläsare, fystränare och entreprenör.
När han ser tillbaka på längdhoppskarriären så är det med glädje, men det är en sak som han tänker på ibland:
– När jag var tio år gammal och gjorde mitt första träningspass i Fårösund så hade jag aldrig varit utanför Sverige. Därför var mina referensramar inte så stora och målet blev det svenska rekordet och åtta meter. Jag undrar hur långt jag nått om jag satt upp nio meter som målsättning. * * * Efter 2,5 års tävlingsuppehåll gjorde Mattias Sunneborn 2005 comeback med 400 m som ny gren. Han tog sig redan första året till SM-final på sträckan där han blev sjua på personliga rekordet 48,12. Året efter sänkte han tiden till 47,86.
På SM 2006 ställde han upp på 400 m häck och blev fyra – bara sex hundradelar från medalj. 2007 tog Mattias ännu ett steg framåt då han blev SM-fyra på 400 m slätt och kvalificerade sig för Finnkampen där han sprang 4x400 m. Jonas Hedman